Sista kvarten

En dag kvar till semester. Jag ser i kors. Skottar jobb som en galen person och har inte packat en endaste liten grej inför resan till Bodrum (som är om 36 timmar). Betalar räkningar, preppar för lägenhetsförsäljning, svettas, tänker på att packa, skickar Ha en fin sommar-mail, väntar på Adlibris-paket och lyssnar på Em som ropar Mamma-aah!

S O M M A R

Är så nära att man kan ta på den. Sommaren. Med fyra små pluttiga arbetsdagar kvar är allt härligt. Även om de är fyllda till bredden med jobb, förskolebesök, sandalbyten, packning och ”vi måste ju hinna ses innan alla försvinner iväg på semester”. Vi försvinner nämligen iväg på semester redan på fredag, på ett plan till Bodrum tillsammans med mina syrrorna och deras snubbar. Men idag har vi mest cyklat och badat. Låtit fartvinden vina i håret. Det är inte så dåligt det heller.

Heja Sverige!

Det var tufft där ett tag. När jag mötte Gubbis och Bubbis i ankomsthallen på Arlanda lade han knappt märke till mig. I ett par dagar rantade han runt och gick typ omvägar för att slippa ha med mig att göra. I fredags kom jag hem från en jobbresa, alldeles uppspelt pga långhelg, men så fick han plötsligt ett jättebryt. Grät och håjade, ville bara bli upplockad av Gubbis som lagade mat och hade massa annat att göra. Jag kom på mig själv med att bli sur och ledsen, alltså på riktigt. Att han ska dissa mig? Som har burit, fött, ammat och fått en ostudsig röv bara för hans skull?! Nej tack.

Men så i söndags eftermiddag vände det, han var hos kusinerna över natten och när vi kom för att hämta honom var det hundra procent öppna armar. Phew. Sedan dess vill han gärna vara med mig 42 timmar om dygnet, om det hade funnits så många. Det behövdes alltså en långhelg för att ställa allt till rätta igen. Även om det här antagligen var en av många gånger, gjorde det inte att den kändes lättare. Inte det minsta.

Men grattis på dagen Sverige!

Ätsovaren

​Ungen har varit borta i två dygn och jag försöker hålla mig upptagen. Idag har jag varit på två olika handelsträdgårdar, kånkat krukor och planterat en japansk lönn. Varannan timme hör jag av mig till Gubbis och säger åt honom att skicka fler bilder på hur dom har det. Superbra så klart. Så jag kollar på bilderna igen och igen. Och sen 48 gånger på den här filmsnutten från när han somnade i middagen för en vecka sen.

Auf Wiedersehen

Idag bölade jag i bilen. Att lämna Bubbis och Gubbis på Arlanda var så himla ledsamt. 65 procent för att jag inte får vara med när ungen ska uppleva spännande saker, 35 procent för att han kommer ha så otroligt roligt att han inte ens kommer märka att jag saknas. Men se upp Berlin, här kommer dom!