Fingret i luften

​​


Man behöver bara kunna två siffror för att räkna. En to, tee stycken eller så.

Annonser

Snällis-Emmet

Förra veckan var Gubbis på uppföljningssamtal med en av Emmets förskolepedagoger, för att prata om inskolningen och hur allt har gått. De senaste veckorna har lämningarna varit toppen och Em småspringer sista biten fram till grinden – så pepp på att sätta igång och leka. Glad och nöjd. Det märks att hans personlighet har vuxit sig större, till samma storlek som den har hemma. Han är mer bekväm, dansar och lever om. Det som var avvaktande och betraktande till en början är som bortblåst.

Och så det finaste, som gjorde att jag grät lite när Gubbis berättade. Pedagogerna tycker att Emmet är empatisk. Han bryr sig om de andra barnen. Bjuder med alla att vara med och leka. När någon är ledsen så går han fram och tröstar, klappar på dom. Älskar att vi har en snällis.

Frukost med litet benrangel

I helgen var vi ute hos kusinerna på Resarö och spökade. (Har egentligen ingen aning om vad som är Halloween och vad som bara är good ol’ Alla helgona.) Men ungen var glad och hungrig, åt som en galning. Hade en drygt tre timmar lång energitopp. Drakdansade, klappade i händerna, skrek ”BRAAAA!” och sprang runt i cirklar. Lanserade ett nytt och jätteförvånat ansiktsuttryck. Jazzade omkring och däckade totalt vid 22-snåret. Vilket lyckligtvis betydde att han också sov in den där extra timmen vi fick på natten och han kan ha slutat med välling på kuppen(!). Sen sov han lite till i en skrinda.

Dagisdäng och feber

När jag hämtade Em på förskolan i måndags var han inte sig själv. Han hade gråtit, stirrade rakt ut i luften och plutade med underläppen. En av pedagogerna förklarade att han hade fått däng i sandlådan, en spade i huvudet. Han rörde inte en min. Pedagogen fortsatte att berätta om dagen, att han hade varit på bra humör, ätit mycket lunch och sovit en timme. Fortfarande samma iskalla ansikte. Om jag inte visste bättre skulle jag anta att han var kränkt. Att han planerade sin hämnd. Är nog inte helt otippat att nämnda plan även inkluderar mig och Gubbis, det är ju trots allt vi som dagligen dumpar honom i den här skithålan där spadarna viner genom luften. Väl hemma bröt han ihop över att behöva tvätta händerna, somnade i soffan och vaknade med 39 graders feber.

Så igår försökte jag jobba hemifrån med en stekhet tuss. Det gick sådär. Vi kan eventuellt behöva checka in honom på iPad-rehab.

”Att ingen berättade det här innan! Hur stor del av föräldraskapet som bara går ut på att känna sig som en skitstövel mot sitt barn?”

– David Lagerblad, ett år och sju månader in

Galenpanna

Den här helgen brakade något loss i Emmets kropp. Han är galen. När vi säger nej, låt bli eller sluta – blir han bara exalterad och gör det ännu mer. (Alternativt kastar nåt halvvägs över rummet och springer lyckoskrikande åt andra hållet. Med förhoppningen att vi ska jaga efter.) Ju mer allvarliga vi försöker att vara, desto galnare garvar han. Igår stod jag inne i omklädningsrummet på NKs underklädesavdelning, mitt upp i någon slags BH-konsultation, när butikstjejen som hjälpte mig sa: Jag tror det är din son som har värsta showen därute.

Som om läget inte var svettigt nog. Jag trodde dessutom att Gubbis och Emmet var i en helt annan del av huset, så att jag i godan ro kunde göra något åt min bristfälliga bh-situation. Icke.  Det visade sig att även supporten från min lilla familj lämnade en del att önska. För tio sekunder senare hörde jag små fötter trumma i den dyra heltäckningsmattan utanför raden av provrum (innehållandes idel topplösa ladies) och en välbekant röst som fullkomligt gallskrek: MAAAMMAAAA!